Idag bar det av till finaste Katarina. Min guide i livet kan man säga =).
Jag har kommit långt på min resa, men det finns alltid nytt att upptäcka och komma på sig själv med.
Jag har under några månader stannat upp och inte riktigt vetat vad jag ska göra med mitt liv nu när jag inte längre gräver. Har ju grävt så länge nu att det liksom blev mitt liv. När jag inte längre gör det så blev det stopp i utvecklingen.
En känsla som jag jobbat med länge, eller snarare hela mitt liv, är känslan av att ej vara värd. Inte vara värd att må bra. Jag säger inte det högt och jag tänker inte sådana tankar. Men undermedvetet så gör jag vissa saker som påvisar min känsla av att ej vara värd. Tex, så ursäktar jag mig om jag vill göra något som JAG vill göra, jag liksom viskar fram till Gustaf att jag skulle vilja åka till stan eller vad det nu må vara. Helt befängt eftersom vi inte har några som helst gränser vad gäller att "få" göra saker själv eller med vänner. Men någonstans i mig sitter jag och är liten och vågar inte hävda min rätt.
Idag fick jag tag i den känslan med hjälp av Katarina. Nu är den hittad, jag vet varför och nu kan jag gå vidare från där.
Samma sak är det med skuld gällande barnen. Att jag inte tycker mig vara med barnen och har dåligt samvete för det. Att jag ska lyssna mer och finnas mer och allt det. Även detta är gamla känslor från svunnen tid som jag bär på, MINA känslor. Mina barn är inte det barn som jag var när jag var liten. Dom vågar komma till mig även om jag först skulle vifta bort. Dom vet att jag finns och jag behöver inte föra över min gamla känsla så att den handlar om dom. Det jag kände när jag var liten är inte det mina barn känner. Ibland blandar jag ihop det.
Skönt att få en gräns där och inse att jag bär på dessa gamla känslor som är HELT OCH HÅLLET MINA. Bort med skuld, mina barn har det så himla bra och jag är en sjuhelsikes mamma. Jag kommer aldrig vilja leva mitt liv genom mina barn och jag tycker det är skönt med egentid och att få vara borta från hemmet ibland. Så är jag, inget fel i det. En glad mamma är en bra mamma, och det ger glada barn.
Sen har jag den största utmaningen. Vilket är att leva det liv jag nu skapat för mig själv. Jag har ett liv med man, barn, hus och jobb. Så är mitt liv. NU ska jag in i det livet och vara I det. Inte gå bredvid och vänta på att nåt kul ska hända. Hitta det roliga i vardagen och skapa utav det jag redan har.
För det är så, att jag under en tid, gått bredvid och tittat på. Liksom undrat när livet ska börja..låter kanske skumt, men så har det varit, och jag har glidit ifrån mig själv och det liv jag skapat. Helt krasst så är det för att det liv jag har, var inte det jag drömde om från början. Nu låter det ännu mer knas kanske??!! Men förstå mig rätt. Jag ångrar inte mina barn, min man, eller mitt hus och jobb...men från början var det inte mitt val från hjärtat. Jag har i hela mitt liv gjort som andra och följt andra. Jag valde för tusan inte ens gymnasium utifrån vad JAG ville. Jag lät mig föras bort från vänner, jag lät mig föras bort från mig, bit för bit. Jag vågade inte följa mig. Så har det varit och det är dax att jag inser att jag skapat detta liv och det är det jag ska leva. jag älskar mina barn och min man och det är här jag vill vara. Jag måste bara välja det själv! Tycka mig vara värd att välja själv!
Jag vet inte om någon förstår allt detta jag skrivit nu. Men jag skriver mest för att få en klarare bild själv, få det ur mig, allt jag lär mig på resans gång.
Ut med det gamla och in med det nya..haha...men oj så sann den meningen är. Gamla känslor från min egen tid som liten har inget med vad mina barn känner och upplever idag. För dom är inte jag, och jag är inte min mamma eller pappa. Jag är jag och jag kan skapa nytt hela tiden. JAG kan bryta mönster och följa min stig, med mig, min man och mina barn.
PUSSSSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar