Ätardag??

Mitt inre strider om vad som är bäst för mig

Mat väcker känslor. Så är det mer eller mindre för alla. Mat behöver vi för att överleva. Jag älskar mat och jag älskar socker. Eller egentligen så älskar väl min hjärna socker. JAG tycker inte om det, men är styrd av beroendecentret i det. Ett jobb jag ganska nyligen börjat jobba på djupet med. Mina känslor och tankar om det jag stoppar i mig.

Det jag vet nu är att jag mår bra av det jag äter. Jag mår inte bra av socker och för fet mat. Funderar just nu på för och nackdelar med en "ätardag" i veckan. Den ger pepp och samtidigt drar den ner mig i träsket. Lagom finns inte i min värld när det gäller socker, och har jag öppnat den sockriga dörren på ätardagen så är det svårt att sluta den dagen utan att jag mår illa. Så är det bra eller dåligt att ha denna dag. Skulle jag bli helt tokig av att köra stenhårt på den nyttiga vägen eller skulle jag helst enkelt må som en prinsessa då. Att aldrig ens behöva tänka tanken på att börja om i sockerträsket efter en ätarlördag är utopi. Men min rädsla är att jag då istället skulle bli besatt av tanken att jag INTE FÅR, den är farlig. Jag vill inte tygla mig själv och förbjuda mig själv något, det sätter igång känslor som är destruktiva för mig. EN dag i taget helt enkelt. Jag får pröva mig fram i detta.

Jag gillar inte meningen "jag unnar mig" när det gäller att äta onyttigt. Vem är det du unnar då? Ditt socker/matbegär. Inte tusan är det ditt välmående du unnar iallafall. När ordet unnar är i en mening vill jag att det ska vara i samband med att jag gör något gott för min kropp och själ. Unnar mig att ta mig tid att träna, meditera, göra goda nyttiga matlådor, vara med familjen, vänner. DET är att unna sig tycker jag. 

Kroppen blir inte unnad av en godispåse som står mig upp i halsen, eller en fet pizza som geggar ihop sig i magen.

 Nej, jag unnar mig att ta hand om mitt inre och yttre så att JAG är nöjd. Att göra detta för MIN skull och ingen annans är det viktigaste. 

PUSS PUSSS